Till sist kom även jag ut i skogen för att plocka blåbär. Något
försenad blev jag redan när jag startade och när jag äntligen kom fram till
skogen var det inte den skog jag kände sedan förr. Vad mycket vatten det var
överallt. Hjulspåren var ju floder och allt gräs sedan… Slätthygget var inte
precis slätt det heller…

Äntligen kom jag fram! Men då hade jag redan en plockare
full, som jag för säkerhets skull plockat på vägen dit. Men där fanns bären.
Jag kunde gå på knäna och plocka. Jag tackade naturen för gåvorna och genast
var det ännu mer. Och det var ju inte så
dumt att ha tagit svarta byxor på sig… Blåbärsfläckarna syntes inte…

Men klockan gick fort… Och till slut fick jag plocka ihop
mina tillhörigheter och börja min mödosamma väg tillbaka. Jag hann inte ens gå
upp och njuta av utsikten på berget i närheten. Därifrån skall man ju se ända
till Vänern, heter det.

På hemvägen såg jag älgspår också, små fina kospår och stora
spetsiga tjurspår. Och så måste jag ju bara stanna vid röset mellan Götaland
och Svealand. Det är ett gammalt röse möjligen från en tid före kristendomen, då
man rövade och slog ihjäl, då ett människoliv inte hade mycket värde.

Gränsen finns beskriven i en handling från 1582 i
riksarkivet. Ja, det finns ett ännu större och finare röse litet längre upp i
skogen, men det hade jag ingen lust att leta upp, packåsna som jag var med två bärhinkar…
Inte helt fulla, men i alla fall.

Jag tänkte ta en genväg tillbaka. Men genväg är senväg heter
det ju. Och skogen var liksom inte som förr. Det var så många nya stigar. Det
var viltstigar förstås och inte slutade de där jag tänkte utan det blev en
promenad genom vilda skogen, nedför ett berg med stenar innan jag kommer ut
mitt emellan vägarna. Nu har jag i alla fall lärt mig hur den nuvarande
terrängen ser ut och jag ramlade inte en enda gång utan både jag och bären kom
helskinnade hem!